Jag tänkte att det här var min blogg? och att jag får skriva vad jag vill. Få ut mina tankar(precis som alla andra). det är väl det bloggar är till för? Det är som en dagbok. Jag skriver om min vardag, inte allt iofs men det jag känner för. och jag brukar ta det mesta med en nypa salt. och jag vet att jag är konflikträdd(ibland önskar jag att jag vore lite tuffare), istället böjer jag mig...och jag brukar ofta tänka "skärp dig matilda, det är inte hela världen"för att inte göra så stor grej av saker. När jag väl blir sur(händer inte ofta), då blir jag riktigt sur. Jag blir nästan rädd för mig själv..för då är det ett tecken på att det är något stort. och jag blev riktigt sur igår! både jag och Sanna grät. Sanna för att dom betedde sig dumt mot henne. Jag grät av flera olika anledningar. Jag blir rädd för människor som beter sig egoistiskt och inte tänker på andra. För hur skulle världen se ut om alla bara tänkte på sig själva? Så om jag ska säga något positivt om hemresan så måste jag lyfta fram den snälla tjejen som jobbade på tåget. Hon hjälpte oss i över en halvtimme, hon gjorde mer än vad hon hade behövt, sånt gillas och är beundransvärt! eller tanten på tåget som la sig i våra problem för att hjälpa och försöka guida oss i Norrköping. Sen har vi ju också Hamid, vilken underbar busschaufför. Han räddade mig och Sanna, utan honom hade vi inte kommit till Stockholm. Det är personer som dom som gör mig glad. Att det finns människor som bryr sig och hjälper till. Heja ödmjuka och omtänksamma människor!