"Det vackraste jag vet"..så gick sången på din mammas begravning. Den handlade om dig Izabella. Du var Carolines ögonsten.


Caroline och Bella i somras på min studentmottagning.

Jag kan inte minnas första gången jag träffade Caroline. Hon har alltid funnits i mitt liv. Hon var min beskyddare. Jag kommer ihåg hur hon tog hand om mig. Hämtade mig på dagis mm. Jag älskade att umgås med henne. Vi brukade rita, pyssla med pärlor och leka med Molle (Carolines marsvin). Jag minns också en gång jag sov över hos henne. Vi var båda så trötta att vi somnade med tvn på. På tvn gick Vi på Saltkråkan (Caroline hade en förkärlek till Astrid Lindgrens berättelser).

Caroline har inspirerat mig på många sätt. Jag tror tex. att min pyssliga sida kommer från henne. Vem annars ifrån? När jag var mindre gillade jag att se henne pyssla och ville bli lika bra. Caroline gillade också att fånga vardagen på bild. När jag hälsade på henne brukade hon ta fram sina fotoalbum. Det uppskattades mycket..eftersom jag själv har samma intresse. Jag gillar också att pyssla med fotoalbum.

När jag blev äldre förstod jag mer och mer om Carolines sjukdom epilepsi. Hon har inte haft ett lätt liv. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på hur mycket hon har utstått. Fina Caroline, en riktig kämpe!

Något sånt tänkte jag skriva i minnesboken till Izabella :) ..och när hon blir några år äldre tänker jag leka med henne, hitta på roliga saker..och vara så bra som Caroline var mot mig. Pyssla med Bella och berätta om och om igen hur duktig hennes mamma var på det.